» Inlägg: den 2008-10-15
Niklas Strömstedt

Snegla eller Spegla?

Jag skrev min första sång 1973. Så in i själen inspirerad av Ted Gärdestad satt jag och slet med ackorden och till min stora förvåning fick jag till slut ihop den där låten. ”Regn” hette den – mjuk och romantisk - och jag minns den fortfarande trots att den aldrig blev inspelad.
Jag minns den för att den låg väldigt nära mig. Som jag egentligen var.
När mina kompisar skulle komma hem till mig var jag noga med att plocka undan just det där som var jag. För att passa in. För att vara som alla andra var. Ted-plattorna gömde jag i garderoben och längst fram i skivbacken stod Deep Purple och Led Zeppelin.
Med en frisyr som senare Robert Wells snodde började jag 1979 att spela in min första platta.
Jag ville vara Bruce Springsteen och Tom Petty. Jag ville låta som Jackson Browne och Elvis Costello. Jag vred upp volymen på gitarrförstärkarna och försökte härma Dave Edmunds och Rolling Stones.
Jag kunde tänka mig att vara vem som helst. Utom just mig själv.
Jag ville vara tuff och hård och jag försökte kopiera tuffhet och hårdhet så gott jag kunde.
Det tog nära tio år för mig att våga plocka fram de där Ted-plattorna jag gömt i mitt hjärtas garderob. Plötsligt en dag – när jag faktiskt bara var ett enda litet beslut ifrån att växa upp och skaffa mig ett ”riktigt” jobb – så funkade allt.
Till ett projekt vi gjorde med gruppen ”Triad” hade jag skrivit några sånger. Melodier och texter som jag verkligen gillade själv. De andra var inte lika entusiastiska.
- För mesigt! Sa de i kör.
Tack vare en skivbolags-VD med koll blev de där låtarna i alla fall inspelade till slut och med dem hittade jag fram till ett uttryck som kändes som bara mitt.
Jag vet inte hur många som retat sig på fågeln som blev överkörd på väg ut till Lidingö. Många, många är det med all säkerhet. Men jag vet att det är ännu fler som har fattat att det verkligen hänt. Hänt på riktigt.
Jag har märkt att det allra starkaste ofta är det som går fortast att skapa. Det kommer tillfällen då och då när sinnena på nåt konstigt sätt är vidöppna och jag tror att det i de ögonblicken är totalt omöjligt att snegla åt andra håll än sitt eget. Att man just då är så upptagen av lusten att härmandet inte har en chans.
Det allra tuffaste, och svåraste, är alltså att våga vara precis den man är.
Tycker jag. Tra la la.