» Inlägg: den 2008-12-16
Ted Hesselbom

Finrum och fulrum.

I utställningen Sundborn goes extreme again visar vi nutida design som på samma sätt som Karin och Carl Larsson för ca 100 år sen bryter mot normer och rådande tycke och smak. De nutida formgivarna är uppdelade i två rum; ett finrum och ett fulrum.

På samma sätt som vi i denna utställning bjuder in publiken att medverka i att bestämma vad som är fint respektive fult med hjälp av post-it lappar, har jag sedan jag började på Röhsska museet som chef, med specialuppdraget att förändra och förnya, bjudit in ALLA mina medarbetare i att få bestämma vad som ska stå i finrummet eller fulrummet.

Att bli chef för ett museum efter en lång erfarenhet som art director och reklambyråchef är en utmaning jag tror få skulle kunna motstå. Jag kunde inte mycket om museum men jag kan en himla massa om det vi ställer ut inom mode, design och konsthantverk, men mest av allt kan jag ledarskap. Tror i alla fall jag.

Resan från att själv formge allt på byrån till att stolt berömma och sälja in det som mina medarbetare gjort som ännu bättre än om jag gjorde det har visat sig vara en bra erfarenhetsbank i mitt nya uppdrag. Att låta de vara bäst på sin expertis ger dem möjlighet att berätta om de tycker jag är bra i min (eller inte) i att vara chef och ledare.

Skateboards utställningen på Röhsska museet under sommaren och hösten 2008 är ett bra exempel. En tekniker på museet är en av Sveriges bästa på långboard (en typ av Skateboard) och föreslog att vi skulle göra en utställning om Skateboards på designmuseet Röhsska. Jag sa - ja visst du får vara projektledare.

Några dagar senare, när utställningen var inskriven i schemat kom teknikern och bad att få en ”riktig” projektledare och fick då utse vem han ville ha. Han valde en kvinnlig kollega som inte kan något alls om Skateboard, halvtidsanställd och en framgångsrik silversmed på övrig tid.

Utställningen har varit en publiksuccé men varit föremål för en hel del internkritik från andra kompetenser som pedagogik, intendenter och marknadsföring. Vi har genom denna och flera tillfälliga byten av plats inom hierarkierna och expertisnischningarna fått en ökad förståelse för att de där andra också gör nytta.

Med en chef som är mediahora, som pratar om att shoppa istället för att förvärva till museets samlingar så provoceras en hel del invanda mönster och konventioner. Om detta är bra eller dåligt vet jag inte än men med ett uppdrag om att förändra och förnya finns det troligtvis behov av att skaka om.

Museer är just nu under lupp från flera håll. Vad behöver vi dem till? Vem ska betala? Ska de förändras eller ska vi lägga ner hela idén och flytta samlingarna till universitetens forskningsavdelningar. Pedagogik kanske kan bedrivas bättre utan museer och dess samlingar.

Jag är stark anhängare till de kulturpolitiska mål som mina uppdragsgivare, de Göteborgska politikerna har ställt samman. Jag tror att de har rätt i att om inte fler Göteborgare (läs: skattebetalare) tycker att Röhsska museets verksamhet berör dem så kommer de att rösta för att låta verksamheten betalas av dem som brukar den, dvs. tills nyligen endast en välutbildad elit.

Idag har vi en kraftig ökning av publiksiffrorna och vi har flest återbesök i jämförelse med stadens övriga museer. Vi gör som vi blir tillsagda och satsar på breddning och ökning av brukarna.

När museet öppnade för allmänheten 1916, några år efter att byggnaden var färdigbyggd för museet. Med Bröderna Röhss kapital och Carl Wessman som arkitekt, var en stor del av uppdraget att smakfostra. Då gällde det den nya urbana befolkningen med lantlig och lågutbildad smak som skulle läras upp i den rådande borgerliga tyckandet om hem och klädesdräkt. Senare under 1900-talet var museet platsen för smakfostran in i den ”vackrare vardagen” och idealiserade framtidsvisionen med nya idéer om diskbänkshöjder och funktionalitet i fokus.

Tills för ett par år sen skulle ingen tveka på att det var en smakfostran aspekt i vårt uppdrag. Att allt som vi köpte in skulle vara föredömligt och var en god avvägning mellan estetik och funktion. Disciplinsgränserna var tydliga och efterlevnadsvärda.

Gränserna mellan vad som var konst å ena sidan eller dålig smak och design å andra sidan var själva huvudsaken i allt arbetet. Nu är allt upplöst.

Idag köper vi in imateriella verk, filmer som kalls konsthantverk, bruksföremål som är allt annat än funktionella, golvlampor som är lika stora som en häst och har mer gemensamt med figuriner än 1900-talets modernism.

Att få vara med i just denna förändringens tid på museerna är ett privilegium. Att få fritt spelrum i att använda min erfarenhet och kompetens från en marknadsekonomi och aktiebolagstänk med vinstkrav och avkastning, varumärkesbyggande och marknadsstrategier.

Vi bygger varumärket Röhsska. Vi tvättar bort finstämpel och elitistiska barriäer. Vi bejakar olika kompetenser som lika viktiga för att helheten ska fungera. Vi firar Romadagen och HBT festival. Jag har aldrig haft roligare, jag har aldrig fått användning av min kompetens bättre.

Tack för att jag fick chansen.