Jag funderar mycket kring det där med framgång. Hur blir man bäst på det man sysslar med? Hur ”lyckas” man? Vilka faktorer spelar in, och vilken väger i så fall tyngst?
Och ofta när sådana funderingar snurrar i mitt huvud dyker en speciell person upp i mitt huvud, nämligen Emelie Forsberg. Vem är det, kanske ni tänker nu. Det förstår jag, för hon är mest känd i löparkretsar. Men för er som inte vet så är hon en av världens främsta terränglöpare. Emelie började tävla så sent som 2012 men har redan vunnit EM och VM i Skyrunning (bergslöpning) på långa distanser.
Vad är det då som gör henne speciell? Jo, hon äger ingen pulsklocka, hon har ingen tränare och hennes uppladdningsmål består av en kanelbulle och ett glas mjölk. Medan vi andra löpare strävar efter prestationsförbättring genom att räkna maxpuls, häva i oss proteinshakes och kolhydratsladdning och köpa marknadens dyraste löparprylar, så har hon blivit bäst genom mer abstrakta saker, nämligen passion, vilja och glädje. Och förstås modet att gå sin egen, att trotsa konventioner.
Kanske svårt för alla icke-löpare att relatera till, men Emelie Forsberg står för något som kan appliceras i andra sammanhang. Spelar passion, vilja och inställning mer roll än annat? Har arbetsgivarna verkligen koll på medarbetarnas individuella värderingar och drivkrafter? Och mod att tänka nytt? Och viktigast av allt, finns det en massa Emelie Forsbergskor där ute på arbetsplatserna som inte kommer till sin rätt på grund av att vi är fast i ett tänk om hur det ”ska” vara?
Det kanske är dags att fundera på hur vi kan utnyttja medarbetarnas ”bästa jag” för att lyckas…?
Andrea gästbloggar här hos oss på PBA under våren. Andrea pluggar till hälsopedagog på GIH, men det är inte därför hon bloggar hos oss. Nej, det är snarare det faktum att hon är 90-talist och det är med dom glasögonen på som hon betraktar fenomenet ”personligt varumärke”.
