Så fort kan det gå från den ena ytterligheten till den andra. Från att ha varit näringslivets kelgris till att utpekas som en arrogant och känslokall miljöbov. Nyckeln till ett starkt personligt varumärke är kommunikation, Carl-Henrik Svanberg bästa gren. Och ledarskap, även det en av de egenskaper som tillskrivits honom genom åren. Och så är det just här han missar. Obegripligt!
Det har redan skrivits spaltkilometrar om hans ”the small people”… En del hävdar att det var ett retoriskt grepp, andra tror att det var en språkmiss. I Sverige pratar vi nämligen ofta om småfolket eller den lilla människan på ett positivt sätt. Och de som medietränas får lära sig att tidningarna alltid ställer sig på den lilla människans sida. Alltså kan det vara korrekt tänkt, men det är som sagt i Sverige. Här må uttalandet fungera, men inte i USA. Där vill ingen vara den lilla människan som det är synd om. Så även om avsikten var god så var det ett klavertramp, Men det var faktiskt mer än så. Det värsta var att han inte alls kändes empatisk, snarare tvärtom – okänslig och oengagerad. Han borde ha talat från hjärtat, gjort sig mödan att memorera sitt uttalande och inte titta ner i manus hela tiden. Dessutom borde han ha haft hjälp för att säkerställa att han valde rätt ord i ett sådant viktigt ögonblick.
Ett obegripligt slarv av en person som har betraktas som ett kommunikationsunder. En populär ledare som vet hur man pratar med de anställda, facket, media och ägare. Ett starkt varumärke som i ett huj tappat väsentligt i kraft. För ett varumärke är ett löfte som ska vara tydligt, konsekvent och kontinuerligt. Det handlar om förtroendekapital och insättningar på plus – och minuskontot. Och här har minusinsättningar svämmat över. Hur kunde det gå så här? Var och när tappade han omdömet? Och varför?
