Dags för lite självrannsakan! Vad är din spontana reaktion när någon ber dig om en tjänst? Tänker du något i stil med ”Vad får jag i så fall”? Kommer ditt ”Självklart, vad vill du ha hjälp med?” utan att du ens hinner blinka? Eller är reaktionen någon form av mellanting, där du tänker att ”Visst kan jag hjälpa dig, för du hjälper säkert mig en annan gång”?
Adam Grant, professor i organisationspsykologi, menar att vår inställning till att hjälpa andra, säger något om vilken typ av person vi är, utifrån klassificeringen tagare, givare och matchare (takers, givers och matchers).
En tagare utgår från perspektivet ”vad kan du göra för mig?” och kan ibland ha en lätt paranoid inställning till sin omgivning (som man känner sig själv, känner man andra…). Tagare kan ofta ha narcissistiska drag och tänker att ”någon annan måste förlora för att jag ska vinna”.
Givarna, å andra sidan, frågar ”vad kan jag göra för dig?” De ger av sin tid, delar med sig av sin kunskap, ser till att sammanföra folk som de tror kan ha nytta av varandra, ställer gladeligen upp som mentorer, och så vidare. De gillar helt enkelt att hjälpa andra – no strings attached.
Matcharna, slutligen, är den kategori där de flesta av oss hör hemma. Vi har ett balanserat förhållningssätt som grundar sig på tanken att ”jag gör något för dig, om du gör något för mig.” Saker och ting brukar jämna ut sig.
I det här inlägget kommer vi att fokusera på givarna och tagarna.
De värdefulla, men utsatta, givarna
Undersökningar visar att verksamheter där det finns många givare har nöjdare kunder, högre vinst och lägre personalomsättning. Det verkar onekligen som att givarna bidrar starkt till mer välmående organisationer.
Baksidan av myntet är att givare ofta är mindre produktiva än andra, helt enkelt för att en stor del av deras tid går åt till att hjälpa folk i deras omgivning. När man väl har hjälpt alla andra, finns inte tid eller ork att göra sitt eget jobb. Det är inte helt ovanligt att personer i den här gruppen bränner ut sig.
Det finns siffror som visar att 75-90 % av allt givande i en organisation startar med att någon ber om hjälp, men många vågar inte göra detta, av rädsla för att framstå som inkompetent eller för att man inte vill vara en belastning för någon annan. Genom att värna om en kultur som uppmuntrar de anställda att våga be om hjälp, kan man möjliggöra även för givarna att be om avlastning.
Vidare kan givare behöva ”begränsa sitt hjälpande” genom att blocka tid i kalendern då det är ”förbjudet” att hjälpa andra, och då hon alltså enbart ska ägna sig åt sina huvudsakliga arbetsuppgifter.
När vi ger för att det känns viktigt för oss, eller för att vi bryr oss om dem vi hjälper, tenderar vi att få mer energi. När vi å andra sidan ger för att vi känner att vi borde, har det motsatt effekt. Det kan vara viktigt att ha i åtanke – inte minst för alla givare. Lite självreflektion har aldrig skadat någon.
Ytterligare en dimension
Till teorin om givare och tagare, kan man om man så vill addera ytterligare en dimension, nämligen den att vi människor är antingen behagliga eller obehagliga (agreeable/disagreeable) att ha att göra med. Den här dimensionen handlar om vad vi visar utåt och hur andra uppfattar oss, snarare än våra faktiska drivkrafter och avsikter.
Det finns inget som säger att givare av naturen är trevligare – tvärtom, så är tagare ofta trevliga och tillmötesgående, men de är det ofta med en baktanke…
En givare kan mycket väl vara tjurig och trist att ha att göra med, men hon kommer ändå att vara väldigt bra på att ge utan att förvänta sig något tillbaka.
En givare som inte är behaglig, är ofta en underskattad medarbetare. Hon kan exempelvis vara ”obehaglig” genom att framföra rak och ärlig feedback, som kan vara jobbig att få. Men hon gör det av rätt anledning, nämligen för att hjälpa dig att bli bättre och att åtgärda eventuella brister.
Så känner du igen en tagare
Vi vågar påstå att tagare är människor som du bör försöka hålla ifrån dig. Men hur kan du avslöja dem, innan det är för sent?
Ett tecken på att någon är en tagare, är att hon talar mer om mig och min framgång, än om oss och vår framgång.
En annan varningsklocka kan vara att hon behandlar folk olika, beroende på var i hierarkin de är; att hon är inställsam mot människor som hon tror kan hjälpa henne, men behandlar andra (som hon inte tror hon kan ha nytta av) på ett annorlunda sätt.
Här kan du titta på Adam Grants fantastiska Ted Talk om ämnet.
Och här finns hans bok, Ge och ta: En annorlunda framgångssaga.
