De flesta människor har varit på några anställningsintervjuer i sitt liv. Här ska det klargöras om man passar för tjänsten. Och själv vill man ju gärna få en chans att berätta vem man är, vad man kan och vad man står för. Nu ska här byggas varumärke!
Så förberedd till tänderna går man till intervjun. Men så inträffar något märkligt, man får svara på frågor om hur man är på att passa tider, hur man fungerar i grupp och hur man hanterar stress. Vad väntar de sig för svar? Att man är tidsoptimist, ogillar att jobba med andra människor och bryter ihop under stress?
Jag undrar om intervjuernas utformning ser ut som de gör mest för att ”det alltid har varit så”. Att det liksom är någon form av tradition. Jag har med tanke på min ålder inte spenderat speciellt lång tid i arbetslivet, men jag har, baserat på egen erfarenhet, delat in intervjutaktikerna i fyra kategorier:
1. Den traditionsenliga intervjun. Här ställs de klassiska frågorna om stress, tidsuppfattning och samarbetsvilja. På dessa frågor gäller det att svara rätt, oavsett om det är ärligt eller inte. Jag har svårt att se framför mig vad arbetsgivarna får ut av en den här intervjumetoden. De serveras ju bara standardsvar som egentligen inte säger så mycket om den arbetssökande.
2. Känns mer som ett avspänt samtal mellan intervjuaren och kandidaten, där man småpratar om lite allt möjligt (möjligen med en lite större inriktning på arbetslivet än privatlivet) och där det verkar vara intervjuarens magkänsla som avgör vem som får jobbet. Det är ju trevligt förvisso, men magkänsla känns inte riktigt som det räcker när det gäller att ta reda på vad den arbetssökande kan bidra med (förutom möjligtvis trevlig stämning).
3. Testbaserade intervjun. Man ska genomgå personlighetstest, IQ-test, förkunskapstest, personlighetstest och ja, you name it. Och allra helst ange typ 4000 referenser. Allt för att med matematisk säkerhet kunna välja rätt person för jobbet. Det är en hyfsat nervös upplevelse att sitta med ett gäng frågor och veta att ett kryss på fel ställe kan göra att chansen till jobbet går förlorad. Man får ut en bunt papper som påstår sig innehålla all information om hur jag är som person och huruvida jag passar för ett visst jobb eller inte. Skrämmande!
4. Tjänsten behöver tillsättas omgående och man får i princip endast frågan ”När kan du börja?”. När denna intervjutaktik används kan det vara dags att hissa varningsflaggen. Ett ointresse för den arbetssökande kan vara en avspegling av företagskulturen, d.v.s. inget intresse för sina anställda som mest hanteras som förbrukningsvara, en som slutar ersätts hastigt och lustigt med någon annan.
Jag längtar efter lite nytänk inom intervjuområdet. Uppgradera jobbintervjuerna till 3.0. Det är ju trots allt 2015. Vad har ni för erfarenheter?
Andrea gästbloggade lite hos oss under hösten. Nu är hon tillbaka! Andrea pluggar till hälsopedagog på GIH, men det är inte därför hon bloggar hos oss. Nej, det är snarare det faktum att hon är 90-talist (24 år) och det är med dom glasögonen hon ska betrakta yrkeslivet och studentlivet i kombination med tankar kring det personliga varumärket.
