Åsa Romsons engagemang och gedigna kunskaper i miljöfrågor är det nog ingen som ifrågasätter, det är hennes ledaregenskaper som jag tycker att det finns frågetecken kring. Skickliga ledare är retoriskt duktiga och har en förmåga att förmedla ett budskap som är både tydligt och inspirerande. De kan peka ut en riktning och få människor med sig. Åsa Romson grejar inte riktigt det, hon har svårt att uttrycka sig begriplig och är den partiledare som väljarna har allra lägst förtroende för. Också inom de egna leden verkar stödet för henne vara anmärkningsvärt svagt.
Visst är krishanteringen när det gäller Mehmet Kaplan och Yasri Kahn illa skött och självklart har Gustav Fridolin minst lika mycket ansvar där som Åsa Romson. Något han också erkände vid presskonferensen igår. Men Åsa Romson har flera minus på förtroendekontot sedan tidigare, som till exempel när hon jämförde flyktingkatastroferna på Medelhavet med Auschwitz och senare bad hon om ursäkt, och gjorde ytterligare ett klavertramp när hon kallade romer för zigenare. Eller när det uppmärksammades att hon använt använt förbjuden giftfärg för att bottenmåla sin husbåt. Eller att hon använde diesel för uppvärmning och lät bad, disk och tvättvatten strömma ut i Östersjön. Funkar inte! Allt vi gör och allt vi säger bidrar till en mental bild som andra får av oss – vårt personliga varumärke, eller anseende om man så vill. Det är den bilden som avgör om vi får fortsatt förtroende från vara kunder, arbetsgivare eller väljare.
Valberedningen beskrev vid presskonferensen igår Fridolin och Lövin som två politiker som kan ”göra grön politik begripligt”. Något som förstås är helt nödvändigt om man vill vinna några val. Fridolin har alltid gillat att prata och dragits till rampljuset, medan Isabella Lövin har en något mer återhållsam stil. Med sin bakgrund som journalist, räds hon inte media och att formulera sig väl har varit hennes yrke under många år. Hon ger ett lugnt och sansat intryck som politiker samtidigt som hon är kunnig i sina sakfrågor. Jag tror därför att hon kan bli en bättre ledare och ambassadör för MP.
Trist att det många vill göra det här till en feministfråga när det egentligen handlar om att en person visat sig vara olämplig för ett specifikt uppdrag. Och att den förmågan inte har ett dugg med kön att göra. Som parti måste man alltid fråga sig om språkröret/partiledaren är en tillgång eller en belastning. När det finns fler minus än plus måste man göra något.
Vi får inte förtroende för företag eller partiprogram, vi får förtroende för människor. En partiledare eller ett språkrör företräder partiet och de idéer som partiet står för. Det är därför den positionen är kritisk för att lyckas. Det finns det otaliga bevis på som till exempel Maria Wetterstrand, Olof Palme, Fredrik Reinfeldt och Alf Svensson. Det spelar ingen roll hur bra innehåll ett partiprogram har om inte dess ledare förmår att kommunicera innehållet på ett sätt som andra kan ta till sig. Och förtroende är förstås centralt. Politik är, precis som de flesta andra branscher idag, en förtroendebransch, man ska förtjäna förtroende varje dag både på kort och lång sikt. PUNKT!
Foto: Marina Huber
