Läste precis en söndagsbilageartikel i Sydsvenskan skriven av Anders Mildner. Den handlar om hur vi svenskar genom Facebook och Twitter har blivit mer pratsamma och börjat skryta som aldrig förr. Artikeln är välskriven och får en att fundera vidare kring om det faktiskt är så sociala medier har bidragit till att den tidigare lågmälda svenska anspråkslösheten håller på att bli ett minne blott? Har vi hittat den perfekta kanalen för att göda våra egon? Eller skryter vi för att må lite bättre, för att få bekräftelse eller till och med för att dämpa eller dölja en djupgående ångest?
Jag tycker Facebook är en fantastisk kanal för att synas och göra sig hörd. Vad fenomenet egentligen handlar om är ju faktiskt att vi svenskar har insett värdet av de nya kommunikationsmöjligheterna. Idag har närmare 4 miljoner svenskar ett Facebook-konto. Privatpersoner som alla har enorma möjligheter att bygga sitt personliga varumärke och likt företag jobba med sin image, identitet och profil.
När det gäller relationsbyggande aktiviteter, som det handlar om, så finns det få verktyg som är så kraftfulla som till exempel Facebook. Syns du inte så finns du inte. Vill du bli framgångsrik måste du göra din röst hörd i relevanta forum. Kommunikation är en nyckelkompetens och en förutsättning för att lyckas. Starka personliga varumärken är också duktiga nätverkare och relationsbyggare som är bra på att framhäva sina egenskaper, kunskaper och personligheter. Men det gäller så klart att vara autentisk. Visst, lite silverkant här och där hör till och subtilt skryt har vi sysslat med långt innan Facebook fanns. Men om du målar upp en bild som du sedan inte kan leva upp till så blir du biten i rumpan. För du ska inte tror att det bara är du som är något!
