Kollade Uppdrag granskning i går kväll om Ikea och Kamprads påstådda skatteplanering. Problemet är inte att något av det här är olagligt. Det är det inte. Dessutom gör alla svenska företag sitt bästa för att runda skattemasen.
Problemet är inte heller att han är rik, jag tror att de flesta av oss är stolta över Ikeas fantastiska framgångar och unnar grundaren de pengar han har tjänat ihop. Dessutom ger ju Ikea över 120 000 personer världen över jobb. Tror inte heller att det upprör folk att man marknadsför företaget som svenskt trots att det inte längre är det. Där försökte Uppdrag granskning göra en höna av en fjäder – för vilka svenska företag är svenska idag? Volvo, Wasa knäckebröd, Arla, Vin & Sprit är alla utlandsägda, men betraktas nog i folksjälen som svenska.
Nej problemet uppstår om Ingvar Kamprad säger en sak och gör en annan. Och att han ljuger. Det funkar nämligen aldrig att ljuga, det är regel nummer ett i all medieträning. Att sedan fara ut mot journalisten på det sätt han gjorde är måhända mänskligt, men gräsligt onödigt.
Ikea Sverige har ändå reagerat snabbt och öppnat en chatt på sin hemsida där Sverige-vd:n Peter Agnefjäll svarar på frågor. Även Ingvar Kamprad replikerar. Föredömligt! I en värld där transparens är en förutsättning för förtroende har man nämligen just inget annat val!
Bilden av Ingvar Kamprad blir nu tveeggad. Å ena sidan ett geni, en supersmart skattesmitare som inte alltid talar sanning. Å andra sidan en jordnära, enkel, folklig, sparsam, ordblind mysfarbror. Och kanske är det så det är. Han är inte antingen eller, utan snarare både och. Som så många av oss andra. Följer fortsättningen med spänning.
