Månadens krönika -september – Pia Lanneberg.
Jag gillade Mona Sahlin bättre förr. Då kändes hon autentisk. Hon pratade med stort patos om rättvisa och solidaritet, och jag trodde henne. Med sin taggiga frisyr, sin vardagliga framtoning talade hon så att folk förstod. Hon stod för något nytt inom politiken.
Hon pratar fortfarande om rättvisa och solidaritet, men jag tror inte på henne längre. Uttrycket walk the talk är inget som verkar ha gjort något större intryck Kontokortskandaler, lyxväskor och 50-årskalas hos Micke Bindefeldt är några av de handlingar som bidragit till minus-insättningar på förtroende-kontot. Ja, ja vet att det är många som tycker att hon måste få göra som hon vill på sin fritid. Och jag vet att det är fler än hon som har dyra accessoarer (inte minst män, men det är annan fråga som jag får skriva om i annan krönika) men om man siktar på en statsministerpost så bör man kanske ta sig en funderare på vilka signaler man skickar ut. För det är genom dina handlingar som du bygger förtroende. Du kan inte säga en sak och göra en annan. Och ditt varumärke tar du med dig överallt. Du lämnar avtryck hela tiden.
Maria Wetterstrand då? Den rödgröna sidans stjärnskott. Smart, påläst utan att låta träig och hon är varken elak eller inställsam. Lysande kommunikatör – pratar på ett sätt så att alla förstår. Bussig, lagom och kanske lite präktig. Att hon har högt förtroende i miljö- och klimatdebatten beror på att hon är engagerad; hon bryr sig på riktig och driver den typen av frågor dygnet runt. Hon har stark integritet och lite svårt att visa känslor. Mer rationell än emotionell. Kan uppfattas som lite kylig. Ibland skulle jag önska att hon vågade vara lite mer personlig.
Maud Olofsson är morsan med stort M. Uppfattas om energisk, ärlig, rak, tydlig och jordnära. Jag har lyssnat på henne i mindre sammanhang, när hon pratat om vikten av småföretagande, en fråga som hon verkar uppriktigt engagerad i. Och där är hon alldeles lysande: närvarande, engagerad och faktiskt lite rolig. Men i större rum försvinner hon och får svårt att komma till sin rätt.
Göran Hägglund är killen next door; humoristisk, empatisk och insiktsfull. Supertrevlig helt enkelt. Men hans saknar pondus och utstrålning. Känns lite luddig i konturen. Jag frågar mig vad han brinner han för. Jag saknar passion och glöd, något som utmärker starka personliga varumärken. Och han måste ta plats och synas. Göran Hägglund har humor……Och???
Det går inte att prata om politikers varumärken utan att nämna Anders Borg. Han är vår mest populära finansminister på länge. Att han har en gedigen bakgrund som nationalekonom och har arbetat vid Riksbanken är givetvis ett plus. Han är oerhört medveten om hur han ska bygga och vårda sitt varumärke. Hans hästsvans är ett signum, han låter sig fotograferas med hantlarna i bokhyllan bakom ryggen, han talar ut om sin kristna tro och att döttrarna har gjort honom till feminist. Han talar gärna i rubriker när han möter journalister, ett grepp som journalister gillar och som gör att han får mycket spaltutrymme. Ett starkt personligt varumärke betyder ökat inflytande och det är Anders Borg mycket medveten om.
Politiken personifieras allt mer och själv tycker jag att det är naturligt och bra att politiken kopplas till människor, eftersom det är människor som bedriver politik. Och det är av betydelse vem eller vilka som sitter på politiska poster. För att ett varumärke ska bli kommersiellt gångbart måste det beröra. Det ska associeras till en positiv känsla. Det ska vara tydligt, konsekvent och autentiskt. För starka personliga varumärken är äkta. Det bygger på den du verkligen är, det du står för och det värde du skapar. Eller som Marit Paulsen svarade under EU-valet när hon fick frågan av en journalist om varför hon är så omåttligt populär bland väljarna:
”Jag vet vad jag säger, och jag säger det jag tror på och det jag kan något om”.
Av Pia Lanneberg, Personal Branding Academy
